Om mobilen och den psykiska ohälsan

Idag är återigen en sådan dag att det poppar upp en nyhet (som egentligen inte är en nyhet) och då passar ministrar och ex-ministrar på att ha åsikter om det. Nämligen mobiler i skolan. Jan Björklund vill ha förbud. Okej då, men med tanke på att detta är inget nytt kunde han ha gjort något åt det. Fast han har faktiskt en poäng där att det stör arbetsron både för elever och pedagoger. Man kan inte fokusera om man har telefonen till hands. Handen på hjärtat, det är roligare än den tråkiga genomgången.

Nuvarande minister vill vara snäll och säger att det är inte de fina folk från Stockholm som ska bestämma detta utan han låter skolorna avgöra hur de vill åtgärda problemet. Ja, det fungerar faktiskt i min dotters skola (engelska skolan) där eleverna lämnar in mobilen på morgonen, de låses in, och sedan får de tillbaka när skoldagen är slut. På det sättet får klassen förutsättningarna att mobilen inte blir en till störmoment, eller bättre sagt 25 till, om vi förutsätter att nästan varje elev har en telefon.

Skolläkarna vittnar om sömnbrist, koncentrationssvårigheter, ångest och nedstämdhet hos elever. Det är tyvärr inte bara positivt att hänga på nätet. Ett litet axplock vad jag har hört på mina läkarbesök:

Tio årig pojke låser in sig på skoltoalett tillsammans med två andra pojkar och tittar på porr.

Tretton årig tjej fotar ex-väninnan i omklädningsrummet, skickar bilderna till kompisarna med nedsättande kommentarer.

Femton årig tjej blir förälskad, pojkvän filmar in samlag i smyg och skickar filmen till kompisarna som tittar på det tillsammans och betygsätter (vet inte om det är det här eller porren på toa som är det värsta)

Finns det någon som skulle må bra av detta? Såklart inte. Helt förståligt att man blir ledsen, utåtagerande, får ångest eller självmordstankar efter det här. Vore konstigt om det inte blivit så. Man måste dock inte gå så här långt utan det räcker väl om barnen bara chattar eller skickar små gulliga bilder till varandra. Det blir en ansträngning för ögonen, de får huvudvärk och sitter still mer än vad som är lagom. Händer det en gång, då är det liksom inget, men det har tyvärr hunnit bli en vana hos de allra flesta. Mobilen är ingen telefon längre utan barnvakten. Jag lär nog få en massa shit för det, men det är så jag tycker.

Många barn vill dra ner på skärmtiden men det går inte riktigt. De är inte ensamma, många vuxna har likadana svårigheter.

Vill jag vara cynisk kan jag säga så att i vår iver att lära barn teknik (samt att få lite ro för oss själva) har vi skapat ett problem som nu har blivit så stort och drabbar så många att det tär på hela samhället, medan vi desperat försöker hitta någon lösning.

Men vad är det egentligen som gör att det blir så svårt att minska skärmtiden? Jag tror nog att det är det omedelbara belöningen, eller att det händer något nytt hela tiden som gör att vi har svårt att lämna ifrån oss telefonen. Man blir rädd att man missar något, att man inte hänger med, även om det är så sällan det händer något väsentligt. Spelar man på telefonen är det klart att man inte vill sluta, vem vill sluta med det som är roligt?

Å andra sidan blir det så mycket roligare om man lyckas med att minska skärmtiden. Världen öppnar upp sig, plötsligt finns det massa tid för annat.  Fast det ser barnen inte på en gång. Det blir tråkigt först. Riktigt tråkigt. Kan bli svårt att hitta på något annat, speciellt om man inte är van vid att ha det tråkigt, att inte få underhållning serverad. Det kräver en del tankeverksamhet att komma på vad man ska göra istället med sin tid. Det är det vad många inte vill eller kan tänka igenom.

Barnen lyckas sällan att själva minska sin skärmtid. Det är alldeles för svårt. Därför behöver de stöd från dig som är en klok vuxen.

Hur ska man gå tillväga då? Att gå hem idag och presentera att från och med nu blir det minsann ingen skärmtid kommer definitivt inte fungera. Barn gör som vi gör inte som vi säger. Lika bra att man föregår med gott exempel. Har man själv lagt ifrån sig mobilen kan man försiktigt sälja in idén att vi ska göra något annat från och med nu, läsa, spela kort eller till och med virka. Var dock inte för ambitiös, ta det lugnt.

Det är för jobbigt att dra ner från fem timmars skärmtid (vilket inte är ovanligt) till en rimlig tid, frågar du mig är det mindre än en timme om dagen, så det är nog bra att dela upp det i små steg. Det svåra med förändringar är att de tar tid och det hinner hända en hel del under tiden. Hur ska man orka, hur ska man upprätthålla motivationen? Det är ”uppskjuten belöning” . Det är det vi ser långt framför oss. Dit vill vi komma. Dit kommer vi. Men det tar tid.

Men för att börja med:

Det är bra med ramar. Förhållningsregler. Man grejar inte med telefonen när man pratar med någon. Man lägger ifrån sig telefonen när man äter. Man har ingen telefon i sängen, inte ens i sovrummet.

Ha några bestämda tider när barnet får ha sin telefon, men begränsa gärna innehållet, det vill säga, att de inte kommer åt olämpliga sidor. Bestäm i förväg hur länge barnet kan få ha telefonen. Säg till innan tiden tar slut.  Påminn gärna när det tar slut. Vänligt men bestämt säg till att nu var det slut. Förbered dig att det kommer att bli gnäll. När barnet gnäller stålsätter du dig. Argumentera inte. Om det behövs, ta ifrån mobilen. I slutändan är det du som är vuxen och det är du som bestämmer. Så är det bara. Har du sagt något, då är det det som gäller. Ge inte efter.

Det är det som du ska upprepa. Gång på gång. Det är det som är så himla svårt. Att hålla på när man är trött, hungrig, när man inte orkar. Det goda nyheten är att efter ett tag blir det lättare. De nya förhållningssättet har blivit normen.

Ramar. Regler.  Ta det i små steg. Det tar flera veckor tills en ny vana etableras på riktigt. Bakslag kommer, det är garanterat, men det betyder inte att allt är förlorat, bara att samla sig och börja om. Det är som att klättra på en berg. Man kan inte springa uppåt inte ens ta alldeles för stora steg. Babysteps. Långsamt. Man måste få luft medan man går uppåt. Två steg framåt, ett steg bakåt. Man glider tillbaks, sätter sig, gråter, nära att ge upp. Andas in, andas ut. Andas in, andas ut. Samlar krafter. Ta första babysteget, sedan det nästa. Upprepa det. Femton gånger. Tvåhundra gånger. Femtusen gånger. Till slut är man där dit man strävat efter.